Hej!

Jag har nyligen blivit diagnostiserad med MS, och det har varit (är fortfarande) en emotionell berg-och-dalbana. Jag har endast berättat för mina närmsta anhöriga så som familjen, och jag kände fort hur jobbigt det är att hantera andras oro, känslor och tankar kring sin egen sjukdom. Jag förstår att de kan vara oroliga för en, men det är som om min oro och ångest späs på av deras oro. Helst hade jag inte velat höras vid det, speciellt i nuläget när situationen är så färsk. Men, det är svårt, eftersom jag förstår att det endast är av omtanke.

Någon som känner igen sig i dessa känslor och tankar kring anhöriga? Hur mycket gränser har ni känt att ni kan och vill sätta kring anhöriga och att ta emot deras oro?

I nuläget känner jag att det inte kommer att vara hållbart för mig, men det är svårt att navigera i, då jag knappt själv hunnit landa i diagnosbeskedet. Jag vet kanske inte riktigt syftet med detta foruminlägg, förutom att jag är intresserad av era upplevelser kring det.