jo då det räknas, är själv i samma ålder och jag känner mig inte gammal 🙂
Varför jag undra är för att det trots allt är en hyfsat stor skillnad mellan par i 20års åldern jämfört med par i 30års.

Att ditt liv just nu handlar om jobb, vila och sjukdom är knappast något konstigt och något han måste acceptera.
För min del var jobbet det som “räddade” mig. För där var det “enkelt”, jag var sysselsatt och sjukdomen tog inte upp hela tankeverksamheten.
Det blev min terapi helt enkelt. Kan tänka mig att du känner lite likadant.

Att han inte läser på om MS och det.. ja.. Det tog mig, och jag är ändå den sjuke, 1 år, efter insjuknande, att ens börja kolla lite på vad det var och ytterligare 1 år innan jag verkligen satte mig in i det.. Ge honom tid, han läser på när han vill/känner att det är läge för honom. Viktigast är ändå att han lär sig hur det påverkar dig, det kan bara du säga till honom, och det är inget han kan läsa sig till..

Du får säga åt honom att du blir ledsen om han gör narr av dig, och gör han narr av dig för att du är sjuk så känns det bara ännu värre. Är han vettig så ber han om ursäkt och gör, framförallt, inte om det.

Sen behöver du nog börja tänka på att inte ha så höga krav på dig själv.
Att man vill sätta ihop hyllan är en sak, om man orkar en annan.
Lyssna mer på kroppen så ska du se att mycket annat i livet blir lättare. Hade du inte bränt ut dig på hyllan kanske du hade orkat med något lättare, typ sätta på en tvättmaskin eller vad som.. hoppas du förstår vad jag försöker få fram.
Han säger ju t.o.m att du ska säga till om du inte orkar, att du tror att han tycker att du är lat är inget annat än dina egna hjärnspöken (om han inte säger det rakt ut förstås).
Sänk kraven de dagar du mår kass och höj dom lite när du känner att det funkar 🙂

Ber om ursäkt för det långa inlägget, det blev mer text än jag tänkt från början 🙂