Tack för alla svar.. Tar mig till det ni skriver. Och känns skönt att höra att det är inte bara jag som tycker det är jobbigt. Är inte öppen med det än, delvis för att jag ogillar när folk tycker synd om mig plus inte accepterat det än själv. Tar vara på varje dag, och njuter av enkla saker, som att kunna gå lååååångt innan jag känner av något. Lider dock av ångest över vad som kan ske om jag sover, så tyvärr missköts sömnen väldigt mycket.

Gick och la mig en kväll- mådde verkligen jättebra, när jag vaknade var ALLT fel. Gick runt o var dålig i kanske 2 månader, tog mig till VC en dag när det var som värst, och sa: hjälp mig, något är väldigt fel. 3 veckor senare fick jag diagnosen. Så allt gick väldigt fort.