Haha, jag är nog fel person att svara på när man blir pigg och glad igen då det inte riktigt är mitt normalläge 😉 Men det är ju en process att sörja över att man är sjuk, acceptera och att återgå till det normala. Jag hade absolut ett tag där jag var väldigt ledsen, aptitlös och hopplös. Sedan rullade ju processen på med lumbalpunktionen, val av medicin, första infusionen osv. samtidigt. Jag upplevde det som att det “projektet” ändå fick en att hålla sig över ytan i och med att man inte kunde gräva ner sig helt. Jag tror att det tog en månad från att jag fick ett samtal om att MR visade på flertalet förändringar till att jag fick bromsmedicin. Efter det kommer nog för de flesta en lite nervös tid när man ser hur kroppen fungerar med bromsmedicinen, vilka biverkningar man får (om man får några alls) och sådär. När jag sedan inte direkt fick några så andades jag ut något. 🙂

Som någon annan varit inne på redan, så ta det stöd du erbjuds sedan. MS-sjuksköterskor är i regel guld, och finns det är kurator knuten till avdelningen så är det också toppen.