Jag har nu berättat för min man.
Det känns som att hela vårt liv fökk i spillror.
Jag mår skit och han med. Mitt hjärta är i tusen bitar för jag sabbar hans liv. Nu ska han besväras med mig och min sjukdom som kommer va ett hinder för hans och vårt liv. Vi vill resa till solen och promenera längs havet som vi normalt kunnat göra. Men nu orkar jag inte ens gå 300 meter. Jag i vardagsrummet och han i köket helt förstörd. Motvilligt kom det ur mig: du får lämna mig om du vill. Förlåt för att jag är en börda. Hur orkar man ta sig igenom detta.
Jag skriver av mig här för att det är tystare än tårarna.