När jag blev sjuk så kunde inte min dåvarande sambo ge mig stöttning alls, han var usel milt uttryckt. Antar att det blev för mycket för honom. Det kanske var en för stor kontrast att gå från ett normalt ungt par till att ha en rullator parkerad i vardagsrummet och behöva hjälpa mig med allt vardagligt. Någonstans i hans oförmåga att sätta sig själv sist om så bara för en kort period så växte nånting i mig. Jag förtjänade mer än hans egoism så jag tog mina kryckor och flyttade ut, familjen hjälpte mig med det praktiska.

Det var sjukt tufft att behöva gå igenom det där sveket från den person jag behövde mest. Hans ord “vem skulle vilja ha dig ditt ms-mongo” har han fått äta upp, idag är jag tillsammans med en man som gör allt för mig och som älskar mig villkorslöst. Han stöttar mig på alla sätt.