jjennifertk- Jo, jag önskar jag inte hade sett det värsta av sjukdomen. Då kanske det hade varit lite enklare att hantera det nu när det är min tur att få den..

Hoppas verkligen det inte är ms för dig:(.. Skönt att höra att du ändå är stark och hoppfull ifall du skulle få diagnosen och att de gått så bra för din morfar :). De är ju alla möjliga tankar som far runt när det finns barn inblandande också..

År 2016 när jag sökte hjälp så var jag först på akuten där de sa att jag att de va stress pga blackoutsen(de blir svart och är yr) domningar i ansiktet var vanligt sa dem. Jag sa att jag va orolig för ms men de sa att jag inte hade det. Sen 2 månader senare sökte jag hjälp igen på vårdcentralen. Där sa de att det var posttraumatisk stress. Samma sak där. Sa att jag va orolig för ms. Men jag sa även att jag hade mycket på jobbet just så och det var väl därför de avfärdade mig och fick fortsätta jobba.

Nu i januari när jag väl släpade mig till akuten för jag blev orolig ännu en gång pga symptomen så sa neurologen att hon inte alls var orolig för ms men att för min skull för att jag skulle sluta oroa mig för ms så skulle jag få en MR. Sen 2 månader senare fick jag ett telefonsamtal från henne att jag hade prickar i ryggmärg och storhjärnan. Sen vart de ryggmärgsprovet och i april fick jag diagnosen. Så så var det och känner mig lite sviken av sjukvården..