Hej!
Jag fick min diagnos 2013, gick då in i ett slags chocktillstånd (reagerade inte alls), bröt ihop två månader efteråt och sen har jag levt som om inget hänt. Har inte hållt det hemligt men har viftat bort hur jag mår i sjukdomen inför andra ganska mycket. Jag jobbade som att jag vore frisk trots att jag totalt brakade hemma osv. Jag började gå hos en terapeut för jag brände ut mig, grät hos henne och sa att jag orkar inget mer och ingen förstår hur jag har det!! Då sa min hon ”hur ska andra ta dig på allvar med din sjukdom när du själv inte gör det?”. De orden sved men var så sanna. Så jag började känna efter hur jag mår, övar på att säga vad jag behöver osv. Det har gjort min sambo mycket mer förstående. Säger inte att det är så här för dig eller så, bara berättar min historia så får du göra vad du vill med den 🙂