Exakt så kände jag mig! jag är också uppvuxen i ett område där man inte pratar med någon om sina sjukdomar etc. Det gjorde också att jag inte berättade till någon för att en av mina anledningarna var för att jag levde i förnekelse och för att jag ville bli behandlad som en normal person. men eftersom jag inte tänkte på min kropp och hälsa och jobbade ihjäl mig i åtta år så blev min hälsa bara värre med tiden.

Tyvärr så vände jag mig till myndigheten för stöd för olika anledningar eller så att jag kunde fokusera på plugget men jag fick bara avslag år efter år. så till slut gav jag upp och kände att jag var ensam i allt detta. jag kände inte heller någon annan i min ålder om hade ms eller någon överhuvudtaget med ms, så kände mig väldigt onormal och ensam.

jag kunde inte prata med någon om detta fasten min familj visste att jag hade ms och ibland känns det som att de glömmer att jag har ms.
jag hade och har fortfarande jätte svårt att prata öppet om det här för vänner och arbetsgivare etc.

Tack för att ni hörde av er och tack för eran fina ord och råd!
kramar till er med ! 🧡