Hej,
Jag vill bara säga att jag känner jättemycket med dig.
Jag befann mig i en väldigt lik situation i somras, och jag kände mig så chockad och förtvivlad och helt desperat efter någon slags tröst. En sjuksköterska nämnde något om att senare kommer det kännas mer normalt, vilket jag tyckte lät HELT främmande, att det här totalt livsomvälvande skulle kännas normalt.
Men nu, mindre än ett år senare, känns det faktiskt ganska normalt. Jag har hittills klarat mig bra i sjukdomen, har minimala symptom nu när jag tar medicin. Och jag antar att det är en pågående process och någonting jag fortsätter bearbeta, men hittills är några av de största förändringarna i mitt liv att jag är snällare mot mig själv, tar tag i problem fortare, inte röker, är mer noga med träning osv. Positiva saker med andra ord.
Det är helt normalt att reagera med chock och att hamna i en kris, men det kommer bli bättre <3