Hej på er!

I tisdags ringde min telefon, hemligt nummer. Det var neurologmottagningen som ville att jag skulle boka mig på ett återbesök(?). Jag frågade varför eftersom det senaste samtalet jag hade med läkaren den 16 juni var planen bara att jag skulle göra en ny MR inom tre månader och att jag hade CIS. Hon kunde inte svara på det. Så jag tackade ja till tiden som var samma dag, en timme senare. Kommer dit och det tar lång tid innan läkaren kommer och vi sätter oss. Dessutom var det inte den läkaren som det stod att det skulle vara utan en annan. Läkaren förklarade att det blev hon för att hon är ordinarie läkare på mottagningen och läkaren som jag egentligen skulle till var vikarie. Hon började prata om den senaste månaden, mina symtom och så vidare. Till slut fick jag säga till henne: “Du måste berätta varför jag är här för jag kan inte höra nåt av vad du säger för jag är nervös.” Då sa läkaren: “Vi har hittat två stycken plack till i din halsrygg och du uppfyller nu kriterierna för multipel skleros”.

Tårarna brände även om jag själv misstänkt detta och fick det nu bekräftat. Vi pratade vidare om behandling, prover, MS-sjuksköterska och framtiden. 1 timme och 30 minuter senare var vi klara och då gick jag och tog massvis med prover inför kommande behandling.

Dagen efter ringde jag till ögonmottgningen för att jag sett svarta prickar i synfältet. Fick en jourtid samma dag. Läkaren på ögon kunde inte hitta något farligt men att i min vänstra pupill fanns det en förändring som talar för att jag hade en synnervsinflammation i mars i våras. Jag ska föra fler undersökningar. Läkaren på ögon sa att det inte spelar någon roll egentligen men att det är bra och ha en grund att stå på nu när jag har en diagnos.

Chocken har lagt sig lite nu och jag kan andas lugnare. Det var skönt ändå att då ett svar och en bekräftelse. Alla fynd talade för ms (oligoklonala band, högt IgG-index, 1 plack vid första MR och stegrat neurofilament). Så det kändes som det mest var frustrerande att det bara fanns ett plack.

Men ja, det är rätt tungt psykiskt ändå. 33 år gammal, två kids som är 3 och 5 år gamla. Mitt i en utbildning och så vidare. Men jag lär mig att leva med detta också.