Många (eller i alla fall jag) har fått diagnosen efter flera år som gift och har nu barn i tonåren. Det är inte lätt det heller. Just nu syns det inte på mig direkt att jag är sjuk. Jag har mina bekymmer med ögon och ben, men jag får liksom påminna dem om att jag inte funkar som förr och att jag behöver mer vila och sömn. Ibland ser jag som en kråka och behöver sätta mig ner. Försöker jag prata om hur jag mår så får jag inget gensvar. Det känns ibland som att de tror att jag fejkar bara för att slippa ta hand om hemmet. Känner mig ensam i min sjukdom vilket jag inte trodde att jag skulle efter mer än 25 år tillsammans.

Med det sagt vill jag säga, håll inte tyst om din sjukdom. Var öppen. Du vill inte hamna i samma sits som jag. Än så länge funkar det, men jag är orolig för hur de kommer att bli när min sjukdom blir värre. Kommer de finnas vid min sida då?

Rätt person för dig kommer att acceptera din sjukdom. Du behöver inte säga det på första dejten, men det är nog bra att försöka berätta det innan du verkligen fastnat och tror att du hittat rätt.