Hej Lovisa!

Först vill jag säga grattis till att du ska bli mamma! och sen att det är fullt normalt att känna som du gör. Det är en läskig, orättvis diagnos och det tar lång tid att landa. Egentligen landar det nog aldrig helt, men man lär sig acceptera mer och mer. Med lite bakfall då och då.

Jag vill dock också säga att det är bra att du nu vet vad det är som händer i din kropp. Och att sjukdomen inte verkar vara väldigt allvarlig, på det lilla jag läser. Och att vi har så otroligt bra behandlingar idag. Det finns behandlingar här som inte kräver uppehåll mer än att det stjäl ett eller två år av ditt liv. Du kan exempelvis få Lemtrada eller genomföra en stamcellstransplantation. På så vis är dörren öppen för ett liv i USA, där sjukvården inte nödvändigtvis skulle behöva kosta dig så mycket. Om det nu är din dröm.

Gällande nuvarande skov och symptom, det är alltid en fruktansvärt jobbig känsla som nydiagnostiserad med symptom som är utdragna och man blir helt övertygad om att de aldrig kommer att försvinna. I de flesta fall blir det bättre. För mig tog vissa av symptomen över 3-4 månader, men det blev bättre. Och med behandling har jag nu i 7 år varit totalt skovfri, har en dotter och lever ett normalt liv.

Jag tycker att du ska tala med din senaste sjukvårdskontakt och berätta hur du känner efter diagnosen och påtala att du behöver krisstöd i form av någon samtalskontakt.