Hej Lovisa,

Allt händer visst på en gång hos dig just nu och det är helt normalt att du känner att världen rasar samman. Låt den rasa lite, du kommer bygga upp en värld där du är så mycket starkare, modigare och du är en kämpe!
Du kommer inte vara själv när du bygger upp världen utan du kommer göra det med och för din bebis.

När jag fick min MS diagnos hade jag precis börjat andra året av min kandidat, jag gjorde den i Nederländerna men min familj var kvar i Sverige. Jag kommer ihåg att jag var mest orolig över om jag skulle kunna köra bil igen då jag hade tappat all känsla och kontroll över höger arm.
Jag fick spendera en helg på sjukhuset, som tur var så kom min mamma på besök samtidigt som jag blev kallad till sjukhuset så jag hade stöd av både mina vänner och min familj. Studierna led så klart men jag klarade kursen med nöd och näppe för att jag blev tvungen att anpassa mitt studiesätt och jag var snabb med att ansöka om stöd från universitetet så jag fick ta alla mina tentor på dator med extra tid. Detta gjorde att jag satt i ett extra rum tillsammans med ca 10 andra studenter. Tenta stämningen var så mycket bättre än den salen vi hade varit i tidigare (där gjorde alltid minst tre kandidat och masterkurser sina olika tentor samtidigt, stämningen i den luften var spänd!)

Ett år efter min diagnos gjorde jag min erasmus termin i Budapest. Hade gärna velat välja andra länder också men gjorde valet baserat på vart jag hade tillgång till snabba flyg hem om jag skulle behöva sjukvård. Jag ångrar absolut inte mitt val, Budapest är en otrolig vacker stad och jag hade en underbar upplevelse.

Sedan min diagnos har jag bott periodvis i Nederländerna, Ungern, england och Österrike. Jag har haft kvar min ”bas” i Sverige. Jag blev patient i Uppsala först då det är där jag är uppvuxen och gick på kontroller där när jag flyttade från Nederländerna. Nu är jag baserad i Stockholm och patient på karolinska.
Medicinering: jag började på Rebif, sen bytte jag till pledigry och de senaste 5 åren har jag haft mabthera (vilket är den jag skulle rekommendera).

Jag har haft min diagnos i 10 år nu. Jag lever ett helt normalt liv men mitt immun system är sämre än andras så jag blir sjuk oftare. Det finns dock inget som kan förhindra det då mitt bonusbarn är på förskolan (läs they are walking Petri dishes). Jag har precis fött mitt första barn och även om det fanns risker pga min MS så gick det hur bra som helst och babyn håller mig uppe om nätterna precis som den ska.

Det jag (och de tidigare inläggen) vill säga är att livet är inte slut pga denna diagnos! Du kommer klara dig igenom det först mörkret och din värld kommer anpassa sig. Du kommer och ska se dig själv som en kämpe!