Wow. Stödet som kommer här med alla genuina, varma och stöttande svar är helt otroligt.

Men som många redan har sagt. Det kommer bli bättre. Jag känner igen mig så mycket i din beskrivning av uppgivenhet. Jag har också varit med om mycket jobbigt i livet – hade äntligen blivit genuint lycklig med man och två barn – den minsta på 6 månader – när jag fick mitt första stora skov och diagnos på det. Min värld rasade totalt, det fanns inget mer att ta av. Jag var i spillror och kände att jag inte hade något eget skyddsnät för mig själv längre.

Mitt bästa tips till dig är att känna alla känslor. Var i dem. Låt det bara få vara – försök andas… det kommer att kännas bättre. Det kommer att bli bra. Mina barn kan vara de som ger mig mest hjärntrötthet men de är också de som ger mig mest energi. Din bebis kommer göra så att allt handlar om här och nu, den kommer komma med kärlek, styrka. Du fixar detta.

Jag lever idag, 3 år efter diagnos, ett aktivt liv med två småbarn, heltidsjobb och mkt fysisk aktivitet. Ms finns ständigt där som en skugga – men jag tänker inte på ms alltid. Det finns t.o.m. stunder jag glömmer bort den, det trodde jag aldrig i början. Min ms finns också där som en ständig reminder som påminner om vad som är viktigt på riktigt i livet. Som uppskattar det lilla – hur klyschigt det än låter. Jag skulle nog våga påstå att jag lärt mig känna ännu mer av livet alla fina stunder.

Du fixar detta! Stor kram till dig.