Hej, det måste kännas jättejobbigt. Jag hade pratat med honom, frågat hur han känner med det hela och föreslagit parterapi.
MS är ju kroniskt och hade jag varit du hade jag velat veta att han förstår att jag kommer leva med detta i hela mitt liv, och att han är med på det och kommer ställa upp för dig. Annars är det lika bra att avsluta det nu.
Alltså förlåt om jag låter hård. Han kanske bara behöver tid och hjälp att förstå vad det innebär. Men jag hade velat veta att han kommer va där för mig, för jag kommer inte vilja ödsla någon tid på någon som tvivlar och som jag slösar bort år på.

Edit: Förresten det kanske finns något anhörig-stöd? Han behöver säkert prata med någon som också är anhörig och hur de hanterar diverse saker.

/Singel och cynisk 😉