Tack för alla era svar!
Just som Loppan skriver så är chocken så enorm – från frisk till kronisk sjuk hur snabbt som helst. För min del kändes det som att det gick ultrafort. Jag trodde det var en nerv i kläm och 24 timmar senare fick jag beskedet om MS.
Det kommer bli en stor utmaning att försöka leva i nuet, men det känns ändå som en bra idé, att ta dagen som den kommer. Känna efter mer och göra det som känns bra istället för att låta andra tråkigheter stjäla den (lilla) energin man har.
Tack för tipset om Anders Svenningson, det ska jag definitivt kolla upp.

Är det någon här som är/varit med i någon slags stödgrupp genom sjukhuset? Kändes det som en bra grej?