Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Första året efter min diagnos var tungt, mycket oro, mycket rädsla för framtiden och jag hade rejäla sömnproblem på grund av detta. Men jag tog hjälp av kuratorn på neurologen och kände att jag sakta men säkert började acceptera läget. Nu lägger jag så lite energi jag kan på min ms. Jag kan ju inte göra särskilt mycket för att påverka den iaf. Jag mår bra och ms:en påverkar mig minimalt, mitt senaste skov var för fem år sedan. Jag har fått ett barn efter diagnosen och har gjort allt annat jag velat göra…

Jag tror mycket på att lägga energi på det som jag kan göra något åt och att inte sörja något i förtid. Vill ms:en jävlas med mig någon gång i framtiden så tar jag det då. Så mitt råd är: lev livet och lägg minimalt med kraft på sjukdomen. Låt inte den ta över ditt liv. Men tillåt dig samtidigt att få vara ledsen, arg, orolig eller vad du än känner. Det är en del av processen och behöver få vara för att det ska bli bättre sen. Så stå ut, det blir ljusare!