Lina_83. När det uppdagades att jag blivit sjuk kom ångesten som ett brev på posten och hade några tuffa panikångest-attacker. För mig var det ett tecken på att jag behövde “lätta på trycket”. Kroppen var som en tryckkokare och när det var för mycket känslor i kroppen vällde det ut på ett okontrollerat sätt. Mitt sätt att ta mig igenom den fasen var total tillåtenhet. Jag behövde få “gå in i känslorna”, vara ledsen, rädd, sörja och prata om allt det jag kände. Alla de som bemötte mig med “tänk positivt” ville jag bara be dra åt helvete…Jag bestämde mig helt enkelt att vara ledsen när jag var det och gråta floder när det behövdes. Det var otroligt skönt. Har även under det senaste året gått regelbundet hos en kurator för att verkligen få möjlighet att prata och lyfta allt det som det innebär att bli sjuk. Vi hanterar alla våra kriser på olika sätt, finns inga rätt eller fel. Nån drar ut o springer ett marathon, nån berättar inte för någon, nån skriver en bok. Det jag vill säga är det är helt ok att må dåligt, och jag tror att ju mer tillåtande man kan vara mot sig själv, desto mer lättar ångesten. Så har det i alla fall varit för mig. Nu är det längesen jag upplevde ångest. Är allt som oftast positiv till livet, men dippar ibland – och det är helt ok! Då är det bara att ta det i sin takt och klättra upp igen. Sen håller jag med de andra i att motion, kost, glädjeämnen och framtidshopp ger styrka att våga möta livet under nya omständigheter och utmana sjukdomen lite.
Lycka till och stor kram!