Ovissheten är jättejobbig, jag fick själv leva med den under utredningen i ca 1.5 år. Jag fick hjälp av en kurator på neurologen som gjorde stor skillnad för mig. Det var så skönt att prata av sig till någon som förstod och kunde hjälpa mig att nyansera min oro. Till slut hamnade jag i ett jävlaranamma i att oavsett vad det är så kan jag inte påverka något förrän jag vet vad det är. Och att må så bra som möjligt både fysiskt och psykiskt skulle hjälpa mig oavsett vad det var. Så jag satte hela mitt fokus på det och det kändes lättare för då kändes det som att jag gjorde något för att bekämpa vad det nu var jag drabbats av. Till slut fick jag reda på att det var MS och jag har överlag mått bra och fått två barn sedan diagnosen för 4.5 år sen. Så ta hjälp och försök att vända oron till en motivation att må så bra som möjligt! MS är inte slutet på livet och vi är många som mår bra trots den sjukdom vi har. Men du är inte ensam i den oro du beskriver och man måste på sitt sätt igenom den för att komma ut på andra sidan. Stor kram till dig!