Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat vad det innebär eftersom jag känner mig ganska “normal”. Jag vet ju att jag är sjuk men har nog inte tagit det till mig helt. Eller så har jag det och så blir det inte värre än så här.
Det är snart tre år sedan diagnos, men symptom sedan 2009. Det har ju funnits med i bakhuvudet sedan dess så kanske jag undermedvetet accepterat det tidigare.
Svårt att veta om jag ändrats som person pga diagnos eller allt annat jag ändrat i mitt liv under dessa år.
Bara att vara förälder ändrar ju en en hel del tycker jag. Har två barn varav den minsta precis fyllt ett år när jag fick diagnosen. Jag hade dessutom precis bestämt mig för att utbilda mig och hade precis börjat min termin på komvux. Jag funderade många gånger fram och tillbaka innan jag tackade ja till högskoleutbildningen. Men när man fyllt 30 och äntligen kommer på vad man ska bli när man blir stor, kan man inte tveka. Inte ens med tanke på en livslång, potentiellt livsomvälvande sjukdom..
Vet vet, jag kanske kommer leva 30 år till utan att det påverkar mig. Eller får jag ett riktigt allvarligt skov imorgon. Man vet aldrig.. Men man kan likväl bli påkörd när man går över gatan.
Så jag försöker att inte tänka på det i den mån det går. Jag har många dåliga dagar, men de beror oftare på min ibs än min ms. Fast de hänger kanske ihop..

Det kan absolut vara bra att prata med någon utomstående för att reda ut tankarna. Jag tror att det finns kuratorer/psykologer i ms-teamen. Fråga sköterskan eller neurologen.

Det löser sig ska du se! 💚