Huruvida jag har tagit till mig sjukdomen helt eller ej är svår att svara på, men till stor del skulle jag säga. Jag accepterar att jag är sjuk i den meningen att det aldrig varit någon förnekelsefas eller dylikt, däremot har jag svårt att hantera stressen och oron som kommer med. Emellanåt är det svårt att läsa om hemska livsöden som MS orsakat, och det känns som att luften går ur en. Man skulle nog kunna säga att jag inte har några problem med att identifiera mig som MS-patient, men jag är rädd för framtiden och hur den kommer att te sig.

Jag är helt öppen med att jag är sjuk. Men det är så jag fungerar, jag är transparent. I studiesammanhang har det varit nödvändigt att förklara varför uppsatsen dröjer och privat skulle jag inte fungera om jag döljer något. Skulle jag träffa en gammal bekant som frågade hur det var med mig numera, skulle jag utan omsvep svara “Det är sådär, blev diagnostiserad med multipel skleros för ett år sedan.”