Jag har haft diagnos sen lite över ett år men stark misstanke om MS sen 3-4 år tillbaka. När jag började inse att jag troligtvis har MS var allt jättejobbigt. Jag var riktigt rädd för framtiden och allt vad MS innebar. Just då hade jag en väldigt föråldrad bild av prognosen. Jag var en person som levde väldigt mkt i framtiden och inte tog hand om mig själv i nuet. Denna rädsla om framtiden fick mig att stanna upp och leva i nuet. Ta hand om mig mer, sova bättre, träna och ha ett lugnare tempo men ändå inte känna mig begränsad. Jag har väl accepterat vad MS innebär för mig idag (läkarbesök, provtagning, mabthera, MR och oro ibland) och jag försöker leva som vanligt så länge jag kan. Men om jag imorgon skulle få ett svårt skov skulle jag behöva tid att acceptera den förändringen. Jag kommer nog ha svårt att helt acceptera MS då förloppet kan skilja sig enormt mellan olika personer. Vissa har inte ett skov på 20 år även utan bromsmedicin medan andra kan ha 20 skov på 5 år. Min utgångspunkt är att försöka leva som vanligt så länge det går. Därför har jag valt att dela med mig av min diagnos med mina närmaste och inte mer än jag måste. Sen kanske bromsmedicinerna är såpass effektiva och forskningen går i den riktning att det inte behöver bli värre än såhär. Då vill jag inte ha oroat mig i onödan eller känt mig mer sjuk än jag behövt.

För övrigt tycker jag fortfarande det känns jobbigt att läsa om MS och allt som kan ske men det känns bättre med tiden och jag förstår sjukdomen mer nu.