Jag är helt öppen med MS, trots att jag inte är så påverkad av den längre. Men jag var sjukskriven i typ ett år efter diagnosen, och när jag var tillbaka på jobbet så berättade jag på ett APT lite kort vad MS är för just mig. Mina kollegor behandlar inte mig annorlunda, men jag får förståelse om jag drar mig undan för att jag är trött. Jag har bara fått stöttning överlag av att alla i min omgivning vet om MS:en, men ingen behandlar mig annorlunda. Jag tycker att det är skönt att kunna prata om dålig balans/medicin/sjukhusbesök m.m med den jag har ett samtal med, utan att behöva förklara vidare. 🙂 Sen har jag ett gäng vänner från MS-rehab som jag fortfarande har kontakt med, och det är guld värt när man vill få “riktig” förståelse för den skitdag/skitgrej man har p.g.a MS! 🙂

Jag hoppas inte att någon av er känner att MS:en är något att skämmas över – det är inte på nåt sätt något du har kunnat påverka, och sjukdomen definierar inte dig! Lev det liv du vill leva, och om det händer något längre fram så får du justera livet efter det 🙂