Klart man försöker stötta när man råkar ha gått igenom samma sak själv 🙂 Sedan tror jag att utmattningen som du känner just nu är lite av en försvarsmekanism, det är mycket att ta in liksom. Allt på en gång skulle bli för överväldigande. Känner igen det där med känslan av att skriva för någon annan, gick (eller går ibland nu med) på någon form av autopilot när jag berättat om mitt sjukdomsförlopp för någon som undrade. Annars är det just att läsa på så mycket som möjligt som hjälpte mig att hantera diagnosbeskedet, vet att andra känner precis tvärt om. Det finns ju inga tydliga rätt eller fel där. Hoppas det går bra när du berättar för din man och dina föräldrar, det går säkert minst lika bra som du upplever att det att gick med syskon och kusiner 🙂