Hej,

Jag fick min diagnos för snart ett år sedan och jag skulle beskriva det här året som en berg-och dalbana både fysikt och psykiskt. Jag kan stundtals känna en sorg över att inte ha en frisk kropp som är lika kapabel som innan och egentligen vet jag inte riktigt ännu vilken ny kropp det är jag håller på att lära känna. Jag har en kompis och en mamma med MS och kände därför till sjukdomen mycket väl. Vid diagnostillfället blev jag lättad över att det inte var en hjärntumör men med tiden insåg jag att detta också kunde innebära vissa förändringar och anpassningar av livet. Jag har nog accepterat sjukdomen men inte kommit lika långt med att acceptera att jag måste anpassa mig. Något jag kan rekommendera är att träffa en kurator. Min kurator öppnade mina ögon inför ett annat tankesätt. Istället för att se begränsningarna som sjukdomen medför kan jag fokusera på vinsterna med att anpassa mig efter mina nya förutsättningar. Det försöker jag applicera där det är möjligt. Det har hjälpt mig att prata med mina nära som också har sjukdomen, det är svårt att få samma förståelse från de som inte har MS. I övrigt tror jag att man ska vara snäll mot sig själv och ge sig den tid som behövs för att hitta balansen igen och en vardag i sitt mående. Det är ok att bli arg och ledsen men man får försöka att inte låta det ta över.

Ta hand om er!!