En känsla jag tror de flesta av oss kan relatera till, att plötsligt vara medveten om att inte veta hur framtiden ser ut. Det som är skönt är ändå att ingen vet, du kommer bara vara mer medicinskt välbevakad än en “vanlig” människa och det i sig kan ju vara en tröst egentligen. De flesta lever i ovisshet om de olika nivåerna som behöver vara bra i kroppen men du kommer vara dokumenterad, hehe.

Vet inte hur det är där du bor men jag blev erbjuden att prata med en kurator och hoppade på det ganska snabbt, bara för att få chansen att bena ut tankar, känslor och rädslor som kommer. Jag gick två gånger och har möjlighet att boka in så fort jag känner att behovet finns, så man behöver inte sätta upp sig på tio gånger eller så. Kanske kan vara en hjälp så här i början?
Din man kanske också behöver någon att prata med om sina tankar?

Och kom ihåg att det inte är en dödsdom du fått, ett liv med MS kan vara ett rikt och “normalt” liv – oavsett vad du lägger för innehåll i de två orden.