Det är en tuff diagnos att få, särskilt med de erfarenheter du bär med dig. Jag är ledsen för din skull för det du varit med om.

Jag har tidigare jobbat hos en person med MS som var helt förlamad och sedan miste sitt liv i komplikationerna av sjukdomen. Många år senare fick jag själv diagnosen och var livrädd. Så pass livrädd att jag knappt sov på över ett halvår för jag var rädd att vakna med ett skov och inte kunna gå. Det var en tuff tid men efter ett halvår började jag smått acceptera läget. Nu är det 8.5 år sen och jag har sedan dess fått två barn som idag är 2 och 5 år. Jag har gjort det jag velat i livet, ibland på ett lite annat sätt men inte alltid till det negativa. Jag har nästan inga känningar av sjukdomen, endast lite känselnedsättning på kroppen och i händerna samt lite hjärntrötthet. Mitt senaste skov var för just 8 år sedan (jag har totalt haft tre stycken). Jag har haft lite otur med mediciner och biverkningar men har nu hittat rätt. Det jag mest slitit med är mitt psyke och att våga lita på hur jag mår och inte mina erfarenheter och berättelser om hur det är att ha MS. Nu åtta år senare är min sjukdom min ständige följeslagare men absolut inget som styr mitt liv eller gör mig sömnlös. Jag har accepterat hur läget är.

Det kommer att gå bra för dig oavsett vad som händer. Vi människor är mycket starkare än vad vi tror och med de mediciner idag finns det inget som säger att du kommer att drabbas lika hårt som din mamma. Lycka till!