Åh, det är precis så jag kände fram tills att dom sa MS. En känsla av oövervinnerlighet. Och det kom som ett stort slag i ansiktet att jag inte är odödlig. När folk pratar om bromsmediciner låter det i mitt huvud som just något som bromsas men i slutändan ändå är oundvikligt.

Hur accepterar man att livet tar en annan vändning? Jag har pluggat i fem år och har precis börjat jobba som idrottslärare. Även fast jag logiskt har förstått att det inte alls behöver vara så illa att jag hamnar i rullstol så landar tankarna ändå hela tiden i hur jag ska klara mitt arbete och vad som händer den dagen jag inte längre orkar stå på mina ben? Vem ska betala av mina studieskulder då? Måste jag plugga igen? Kommer jag ens hinna ”skörda frukten” innan jag måste tänka om i livet?