Hej och välkommen!

Jag förstår hur du känner. Jag hade inte, förens efterr 3.5 år med sjukdomen, träffat på en enda annan patient som inte var minst 10 år äldre än mig. Detta trots att jag väldigt ofta var på sjukhusets behandlingsavdelning. Många av dom andra patienterna såg ut att må jättebra, ha fina jobb, barn, villa, vovve, volvo… ja du förstår. Jag kände mig ensam och sjuk. Inte bara för att de andra var äldre än mig utan också för att jag även hade en så aktiv sjukdom för min ålder.

Kommer speciellt ihåg en gång då jag låg och fick kortisondropp. Funderade på att prata med en kille (ca 10 år äldre än mig) som låg på britsen bredvid med sin laptop. Jobbandes. Vågade inte riktigt. Sen visade det sig att han var där för att få sin allra första kortisonbehandling. Jag var inne dag 2 för min andra tredagarsbehandling den sommaren och jag tror att det var min fjärde eller femte behandling totalt. Jag frågade mig själv; Vad har jag gemensamt med honom? Vi är i olika faser i livet, är olika sjuka och är olika gamla. Jag lyssnade på Pink Floyd i stället.

Jag vet att du inte är ensam här om att sitta i rullstol, så det är just precis initiativ som ditt som behövs för att råda bot på all denna ensamhet.