Jag var arbetslös när jag fick min diagnos och valde att inte berätta på anställningsintervjuer eftersom jag då inte hade några besvär. Numera använder jag käpp och det är ju svårt att dölja och jag berättar såklart. Jag har dock jobbat på samma ställe i 6 år nu och det har aldrig varit några problem. Var heller inte några problem när jag fick jobbet.

Jag tror det är bäst att känna efter själv hur mycket man är bekväm att dela med sig av. Jag själv är väldigt öppen med min diagnos, både på jobbet, privat och på sociala medier. Jag tycker det är jätteskönt för det har gjort att jag har fått otroligt mycket support och förståelse. Jag har t.o.m hållit en online-presentation om min diagnos på nationell nivå inom min organisation, i hopp om att minska stigmat kring olika sjukdomar. Alla på mitt lokala kontor vet även om att jag är i riskgrupp, så de förstår varför jag ibland skippar AWs mm under influensasäsonger.

Jag ska även nämna att jag jobbar inom life science industrin (läkemedel, medicinteknik, mm), så mina kollegor har kanske en mer förstående syn på sjukdomar eftersom dom flesta av oss har valt detta yrke just för att hjälpa olika patientgrupper. Hade jag jobbat inom en annan bransch hade jag kanske inte känt mig lika bekväm med att öppna upp mig, jag vet inte. Man får också vara beredd på att folk ställer frågor, men det brukar jag bara uppmuntra folk till då jag tycker det är viktigt att öka kännedomen om MS.

Men som sagt, gör det som känns bäst för dig. Vi alla är olika och sitter även i olika situationer 🧡

Välkommen till klubben 🙂

Som fler skriver, det är ju helt upp till dig. Jag har valt att inte berätta för någon, förutom för min högsta chef som måste veta pga av det är han som tar del av ekonomisk ersättning när jag är borta från jobb ( arbetar i Danmark)
Annars vill jag inte att någon ska veta då jag är i övrigt “frisk”. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig pga av min diagnos och kanske tycka att jag inte är lika arbetsduglig.

Jag blev sjukskriven på grund av symptomen jag hade i samband med att diagnos fastställdes. Då blev det naturligt och ett måste att berätta för HR samt för närmaste chef för att börja planera återgången till arbetet. Idag vet en handfull människor på jobbet om det på grund av historiken med hantering av sjukskrivning. Men jag jobbar heltid utan besvär och jag planerar inte att berätta för flera på jobbet om jag inte måste på grund av mer/fler symptom.

Min bransch är lite av en ankdamm och jag planerar inte att berätta för fler om/när jag byter jobb då jag inte vill bli bemött utifrån min sjukdom utan vem jag är och min kompetens. Så länge jag mår bra i övrigt planerar jag inte att berätta för ev nytt jobb och kollegor.

Jag har valt att berätta för både kollegor och min närmaste chef. Min chef vet mer än mina kollegor om min diagnos just för att jag ringer henne i första hand om jag inte orkar gå till jobbet eller om jag är i en sämre period. Mina kollegor skulle förstå läget, men min närmaste chef på ett annat sätt. Jag känner inte att någon tycker synd eller förminskar mig pga min diagnos, tvärtom!
Vi har också, vad vi har valt att kalla det, vård möten vid behov. Där vi går igenom om jag är i en sämre period och hon ser över vad hon kan göra för att underlätta för mig på arbetet, om vi behöver kontakta min neurolog för en eventuell sjukskrivning eller att jag oftast inte kan jobba över för att jag har min rehab vissa dagar.
Jag jobbar inom kommunen på LSS boende och har gått över till nattarbete pga att jag inte orkar med de andra passen och där jag får lägga mitt schema efter mina egna tider, och måste dom ändra så kollar dom med mig först om det är en okej ändring.
Min chef har även sagt att hon uppskattar min ärlighet kring min diagnos just för att hon också får en bättre förståelse och lärdom kring den, för hon har erkänt att hon såg en rullstol direkt.
Så jag är nöjd att jag berättade till min chef.