Jag vill

image1

Jag är en tjej som fyller 17 om 1 månad. Jag dansar på fritiden och verkligen brinner för det.

Sent i april. Jag minns den där som jag kallar den. Sista helgen. Jag började få en huvudvärk jag aldrig haft innan. Den spreds sig mer och mer. Mitt huvud kändes som en kokosnöt som rullade runt. Jag som alltid ska trotsa hur jag än mår. Jag dansade på som vanligt och tänkte att de säkert beror på att jag inte rör mig tillräckligt (jag rör på mig varenda dag) men det blev såklart värre och jag tappade balansen och fick avbryta.

Jag kom hem och tänkte att det är bättre jag sover och vaknar upp imorgon då allt är som vanligt. Det var det inte. Men trotsig som jag är begav jag mig till skolan. Men lika snabbt fick jag köras till akuten där de sa att de kunde va kristallerna i örat som låtsnat och gjort mig så snurrig. Jag skickades därför dagen där på till öronläkaren som inte kunde se något fel utan sa att de är en långvarig migränattack. Jag kunde gå till skolan som vanligt med lite alvedon. Jag gjorde som han sa och gick till skolan då danslektionen blev ett ända stort svart moln. Jag kunde inte göra någonting och la mig tillsist på golvet och vilade tills jag kom hem då jag la mig i sängen och sov.

När jag vaknade spydde jag och hade feber. Min mamma insåg att inget stämde. Vi kom till akuten som fortfarande sa att det va migrän. Jag fick en migrän tablett och om den inte värkte inom en timme skulle jag få läggas in. Jag las in. Morgonen där efter spydde jag hela dagen. Jag fick kolla synen då den började bli suddigare men de kunde inte se något. Jag sov över en natt till och jag kunde äta som vanligt så vi trodde jag skulle få åka hem. Nej inte alls, då min mamma frågar mig ”varför ler du snett?” -Jag ler inte alla snett. Vi ropar på sköterskan och tillsist ligger jag och röntgar hjärnan. När jag väl satt och väntade på svaren började jag bli otålig. Jag googlade runt och fick fram att det kunde vara en tumör och jag grät och grät. Tillsist kom läkaren in och sa ”Det är ingen tumör men det finns förändringar i hjärnan, mer än så kan vi inte säga.” Den natten var inte rolig.

Efter det var det blodprovstagning, ryggmärgsvätskeprov och jag fattade ingenting. Tillsist kom dagen då vi sitter jag, mina vänner och mamma. Neurologen kommer in och berättar att jag har fått MS. ”Jaha, men de går väl och bota?” Säger jag glatt. Nej, säger han. Men den går att bromsa. Jag tittar på min mamma och mina vänner de gråter. Jag börjar också gråta. Men jag förstår det inte. Jag behandlades sedan med kortison och efter en vecka kunde jag åka hem.

När jag väl kom hem fick jag provsvaren om varför jag hade spytt osv. Jag hade samtidigt haft kumbo bulakter, som jag inte kan stava till. Det är iaf en slags magsjuka. Allt på samma gång! Men jag skrattade mest. Mina nära och kära var så ledsna men jag fattade inte riktigt utan tog det så förvånads värt bra. Antagligen för jag inte förstod ett skit.

Nu sitter jag här! Fem månader senare och har nu på senaste tid insett vad detta är. MS, multipel skleros. Jag. Nej. Jag vill inte ha det men jag måste acceptera det. Det är så svårt och ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag orar mig för framtiden och har inte riktigt någon vid min sida som förstår mig. Visst har jag min familj som stöttar mig. Men ingen förstår sig på min sjukdom. Därför kändes det skönt att dela med sig av detta och jag hoppas att någon orkade läsa!

11 kommentar(er) på “Jag vill”

  1. Jag tror vi alla här förstår dig.

    Först fattar man inte nåt alls. Vad betyder det här? Hur kunde det hända? Sen landar det, smäller som en bomb.

    Efter mitt första skov (fick diagnos i juli) har jag inte kunnat förlika mig med tanken att jag är sjuk. Hur kan jag vara sjuk när jag känner mig frisk?

    Dansa så mycket du bara kan, så länge du kan. Kör på med allt som gör dig lycklig och försök att inte grubbla för mycket på framtiden. När det är som jobbigast så skriv här, för då finns alla vi här på forumet och flera andra som du kommer träffa framöver 🙂

  2. Ett råd jag fick när jag fick min MS, också som 16 snart 17 åring, som hjälpt mig mycket genom åren är att; Lev ditt liv som DU vill och låt inte MSen bestämma.
    Och, Vi finns här och hjälper dig så gott vi kan, tillsammans kan vi reda ut de funderingar du har.

  3. Jag känner din styrka genom dina ord. Att du är blott 16(?!) förbluffar mig… Jag vet att du kommer att rida ut den hör stormen väl, även om den ter sig övermäktig just nu… Jag vet hur jävla sjuktdet känns, MS… Men vet du vad, det är rätt lugnt ändå … Det kommer artbildning bättre

  4. Det är en så konstig tanke att finna sig i att plötsligt vara ”sjuk”. Det finns dock så mycket hopp! Medicinerna som finns nu är mycket bättre än dom som fanns för bara några år sedan och forskningen gör stora framsteg! Framtiden ser väldigt ljus ut!

    Skrik om du behöver skrika. Gråt om du behöver gråta. Det har du all rätt i världen till! Efter att ha bearbetat allt det här kommer du dock att märka, att du fortfarande är du. Ditt liv är fortfarande ditt liv. Precis som det var innan du fick MS.

    Och om det känns tufft finns vi här för dig!

  5. Shit vad jag förstår dig. Fick diagnosen i april, blev helt chockad. Jag var i toppform, var precis mitt i att träna inför Stockholm Maraton. Hur kan det vara att jag hade en kronisk sjukdom? Men vet du vad? Jag klarade maraton. 4 timmar och en kvart i ösregn. Jag klarade även 5 mil i Stockholm Ultra i augusti. Och sprang ett etapp lopp av 7,5 mil i terräng på 3 dagar nu i helgen. Jag kommer att fortsätta att springa så länge min kropp tillåter mig att göra det. Håller helt med att inte låta MS bestämma över vårt liv. Det är bara att leva, njuta, och uppskatta varje underbar stund.

    Kramar,
    N

  6. Jag förstår också vad du menar. Fick min diagnos för ungefär 2-3 månader sedan. Men jag vägrar vara sjuk och acceptera att jag har en sjukdom. Så än så länge mår jag bra och tänkte inte alls att jag har en sjukdom. Känns bättre så. Kanske gör de det för dig med om du inte tänker på det alls 🙂

  7. janinaf
    Jag är lite äldre än er men har gått igenom liknande saker. Är 38 år gammal och fick MS när jag var 14. Med liknande symptom och plågor. Jag har dansat sen jag var 6 och även idag gör det ont i själen att titta på mina gamla band och se vad jag hade kunnat åstadkomma. Jag kunde gå långt. Dansade allt men tävlade och hade shower i akrobatiskt rock´n´roll.
    Eftersom just den sortens dans är ovanligt i Sverige valde jag att åka till Italien för att dansa och är så glad att gjorde det. Jag visste att det var det 🙁 Då var jag 23.
    Även idag brinner jag för dans men min balans och svaghet i vänster sida tillåter inte riktigt det.
    Jag har tränat en grupp även om jag inte kunde dansa själv

    Ville bara säga att det är inte över förrän det är över och dansa och njut av allt nu. Det kan endast hjälpa dig och göra dig gott.

    Men sorgen efter dansen är sååå stor

Kommentera