OBS långt inlägg ,sorry 🙂

äh tänk inte så mycket! 😉
jag skojar bara, Jag hatar när folk säger så, Typ som ”Men pigga på dig!”
Men för min del mår jag oftast som sämst när jag tänker för mkt och för djupt (vilket är lätt hänt). Då börjar jag alltid oroa mig och måla upp bilder inför framtiden som kanske aldrig händer. Självklart har man ett handikapp att ta hänsyn till, och det ska man. Men man ska ju inte heller utgå ifrån att allt kommer gå åt skogen.

Jag vet inte hur det är för er, men när jag fick mitt stora skov för 1 o ett halvt år sen blev det väääärsta traumat. Jag kunde inte gå, knappt stå och låg bara i sängen i veckor, det var helt sjukt. Jag var så jävla nere o tänkte på allvar att är det så här det ska va hoppar jag från balkongen! (tills jag kom på att jag bodde på 1 och en halv våning) Det tog ett halvår innan jag var något som påminde om mig själv
Det låter säkert naivt nu, men jag såg aldrig det komma. Jag fattade inte att jag kunde bli så dålig, mycket eftersom jag var van att alltid kunna ta i, alltid kunna gå den sista biten på ren o skär vilja, men nu… slut på batteriet, tyvärr, affären är stängd

Men om du tänker tillbaka, de saker som har påverkat dig mest, såg du de komma? och om du såg de komma, har du lärt dig något då? Till exempel om du har ett jobb eller en utbildning som du vet att du har mått dåligt av tidigare, har du försökt anpassa den efter dig och dina behov, i den utsträckningen det går alltså?

För min del har det svåra varit att tycka att det är ok att jag bara kommer jobba 75-80 procent och att det är ok. Att jag behöver pausa o vila och ibland gå tidigare…. Man vill ju inte verka lat! sa den oroliga svennen 🙂 jag har haft svårt att hitta balansen mellan att ta det lugnt och att vara rädd för att ta ut mig så att jag blir sjuk (trauma, trauma 🙂 Det är typ en terrorbalans mellan att vara rädd för att bli sjuk och att vara rädd för att inte duga till nåt (jobb osv)
Men de gångerna jag lyckas stänga av huvudet, slå bort alla idiotiska krav och bara släppa all jävla oro och rädsla som jag har med mig i ryggan både tack vare MSn o allt annat som livet bjuder på, och bara slappna av, softa och va lite snäll mot mig själv så märker jag att jag faktisk har lärt mig nåt, att våga stå för vad jag tycker är viktigt.
Ett jobb är bara ett jobb. Städa o diska är inte så jävla viktigt egentligen, och fan inte kul. Saker som e kul är resor, konstiga kompisar, musik och chilla med kärleken o familjen, och då är det som ska gå först. Före allt deppigt och svart. Själv gillar jag att planera för att orka och vara snäll mot mig själv. Och då är det sånt jag planerar att hinna med. Men ska jag vara helt ärlig är det nästan aldrig de sakerna jag oroat mig mest över som blir de riktiga problemen.
Einstein sa: jag tänker aldrig på framtiden, den kommer tids nog… va tror ni om den?
kram på er
piggyn