Det är svårt… En planeringsmänniska som jag har väldigt svårt för att “släppa” på planeringen. Men en sak som för mig har varit bra är att använda kalendern ännu mer än innan. Samt mycket post-it lappar 🙂
Sen har jag lärt mig att jag inte ska ha aktiviteter varje dag. Då mår jag bättre och presterar bättre i alla sammanhang. Vill gärna vara med på allt men det går inte.

En viktig del i att orka är att ha ställen som dessa att prata med likasinnade. Samt träffa andra ms-patienter som verkligen vet hur det är. DET ger ny kraft och ork.

Men inget blir som man tänkt sig. Jag hade trott att jag skulle ha 2-3 barn vid detta laget…har inte ett enda…
Samt jag har precis insett att jag kommer ha sååå svårt för att byta jobb…. Vem vill ha mig som orkar jobba 75% är kvinna i 30-års åldern och har inga barn…..

Hej!

Jag grubblar också mycket på framtiden, framförallt jobb. Just att man inte kan jobba heltid gör ju att många jobb sållas bort direkt. Att man sen har en hög utbildning där man förväntas prestera och gladeligen jobba övertid gör inte saken bättre. Känns som man valt fel bana i livet eller så grubblar man bara för mycket. I dagsläget har jag ett bra jobb på 75 % i en projektanställning och är tacksam för det men sen då?

Önskar ibland jag hade tänkt om innan jag valde utbildning, hade ju diagnos redan då men då hade jag å andra sidan inte drabbats av trötthet med koncentrations- och uppmärksamhets- problem.

Det var lite av mina funderingar, hoppas ni har det bra!

Mvh

OBS långt inlägg ,sorry 🙂

äh tänk inte så mycket! 😉
jag skojar bara, Jag hatar när folk säger så, Typ som ”Men pigga på dig!”
Men för min del mår jag oftast som sämst när jag tänker för mkt och för djupt (vilket är lätt hänt). Då börjar jag alltid oroa mig och måla upp bilder inför framtiden som kanske aldrig händer. Självklart har man ett handikapp att ta hänsyn till, och det ska man. Men man ska ju inte heller utgå ifrån att allt kommer gå åt skogen.

Jag vet inte hur det är för er, men när jag fick mitt stora skov för 1 o ett halvt år sen blev det väääärsta traumat. Jag kunde inte gå, knappt stå och låg bara i sängen i veckor, det var helt sjukt. Jag var så jävla nere o tänkte på allvar att är det så här det ska va hoppar jag från balkongen! (tills jag kom på att jag bodde på 1 och en halv våning) Det tog ett halvår innan jag var något som påminde om mig själv
Det låter säkert naivt nu, men jag såg aldrig det komma. Jag fattade inte att jag kunde bli så dålig, mycket eftersom jag var van att alltid kunna ta i, alltid kunna gå den sista biten på ren o skär vilja, men nu… slut på batteriet, tyvärr, affären är stängd

Men om du tänker tillbaka, de saker som har påverkat dig mest, såg du de komma? och om du såg de komma, har du lärt dig något då? Till exempel om du har ett jobb eller en utbildning som du vet att du har mått dåligt av tidigare, har du försökt anpassa den efter dig och dina behov, i den utsträckningen det går alltså?

För min del har det svåra varit att tycka att det är ok att jag bara kommer jobba 75-80 procent och att det är ok. Att jag behöver pausa o vila och ibland gå tidigare…. Man vill ju inte verka lat! sa den oroliga svennen 🙂 jag har haft svårt att hitta balansen mellan att ta det lugnt och att vara rädd för att ta ut mig så att jag blir sjuk (trauma, trauma 🙂 Det är typ en terrorbalans mellan att vara rädd för att bli sjuk och att vara rädd för att inte duga till nåt (jobb osv)
Men de gångerna jag lyckas stänga av huvudet, slå bort alla idiotiska krav och bara släppa all jävla oro och rädsla som jag har med mig i ryggan både tack vare MSn o allt annat som livet bjuder på, och bara slappna av, softa och va lite snäll mot mig själv så märker jag att jag faktisk har lärt mig nåt, att våga stå för vad jag tycker är viktigt.
Ett jobb är bara ett jobb. Städa o diska är inte så jävla viktigt egentligen, och fan inte kul. Saker som e kul är resor, konstiga kompisar, musik och chilla med kärleken o familjen, och då är det som ska gå först. Före allt deppigt och svart. Själv gillar jag att planera för att orka och vara snäll mot mig själv. Och då är det sånt jag planerar att hinna med. Men ska jag vara helt ärlig är det nästan aldrig de sakerna jag oroat mig mest över som blir de riktiga problemen.
Einstein sa: jag tänker aldrig på framtiden, den kommer tids nog… va tror ni om den?
kram på er
piggyn

Ser att antalet med aktivitetsersättning ökar i landet, föga förvånande.

Det jag stör mig på i utredningen är de säger att det beror på att de med aktivitetsersättning har dålig utbildning. Det stämmer ju inte för alla. Själv har man topputbildning men får inga jobb. Har förvisso jobb men söker mig bort.

Eftersom man är halvt tvungen att skriva att man har MS och aktivitetsersättning (du kan bli uppsagd på momangen om du inte berättat för din arbetsgivare, legio) så blir man aldrig kallad till intervju. De jobb jag sökt och medvetet låtit bli att nämna saken om MS, där blir jag ALLTID kallad till intervju, för skriva jobbansökningar det kan jag. Men så fort de hör att man har MS och aktivitetsersättning så får de kalla fötter. De ser bara utlägg för sjukfrånvaro och utlägg för ev. arbetshjälpmedel och möjliga framtida utgifter även om man lungt och metodiskt berättar om nuvarande bromsmediciners fördelar och att man i princip inte längre blir sjukare i sjukdomen. Men min trötthet har jag alltid kvar dock men det finns ju modiodal ocj liknande att ta till.

Så nä det beror inte på att dålig utbildning i alla av de fall där aktivitetsersättning ingår. Det är snarare det faktum att man inte kan jobba heltid och att man eventuellt kan kosta lite lite mer än en vanlig anställd som är det avgörande även om tjänsten i sig inte är så komplicerad alla gånger. Sunt förnuft säger dock att lön för 75 % är billigare än lön för 100 %. Det är ju inte alla företag som har en heltidstjänst att erbjuda men som ändå skulle behöva mer folk. Är ju så på de flesta företag.

Var tvungen skriva av mig.

Mvh

Har man aktivitetsersättning så innebär ju det att du inte kan jobba 100 %. Visst du kan vara utan aktivitesersättning men varför då, det är din rätt att ha en sådan. Aktivitetsersättningen är förvisso inte så stor men ändå, det ger ca 16 000 kr per år för mina 25 %. Baseras på prisbasbelopp.

Frågan kommer fram förr eller senare varför du inte jobbar 100 %. Frågan har slitits på olika forum men konsensus verkar vara att det är bäst vara ärlig från början om sin sjukdom för att undvika uppsägning den dag då sanningen uppbringas. Det är arbetsgivarens fulla rätt att säga upp dig ifall du ljugit, inte berättat om detta för det är ju en ganska stor faktor.

Visst finns det jobb som inte är på 100 % men de är inte så vanliga tjänster och mest för en ung grupp på arbetsmarknaden. Har man familj bör man ha heltidsjobb för att försörja sig.

I grunden har du fått aktivitetsersättning, tagit beslutet, för du inte klarar 100 %, det vill nog arbetsgivare känna till att övertid är inget som är aktuellt i “ditt” fall.

(när du fyller 30 så byter aktivitetsersättningen namn till sjukersättning och ska då motsvara din övriga lön för arbete. Du får alltså en full lön 100 % totalt, lön + sjukersättning)

Ha en trevlig helg alla!