När jag fick min diagnos frågade min läkare hur mina tankar gick, allt jag kunde tänka på var en kvinna som kom på besök och pratade om sin MS när jag gick i mellanstadiet. Hon kunde knappt prata eller gå och hade märkbart kognitiva svårigheter, så föreställde jag mig min framtid. Min läkare berättade att för 20 år sedan var det framtidsutsikten för många med en sådan diagnos, men att det sedan dess skett sådana otroliga forskningsteamsteg att man kan förvänta sig ett närmast normalt liv med de bromsmedicinerna vi har tillgång till idag.

Du skriver att du börjat med mabthera, vilket jag också har sedan tre år tillbaka. Har bara goda erfarenheter av den behandlingen och har inte haft några nya skov sen jag började.

Sammantaget kommer det kanske ändå vara jobbigt för dig ett tag till framöver, även om människor kommer med stöd och rogivande ord känner man sig lite ensam i det hela, och oron finns där och gör sig påmind trots allt. Att lära sig leva med det här är en resa som tyvärr får ta lite tid.