Jag fick diagnos för ca 1,5 år sen och har knappt heller några fysiska symptom. Men jag har den här svåra tröttheten som är att betrakta som kronisk och det är allt annat än roligt. Utmaningarna är att acceptera och att anpassa samt prioritera.

Hoppas att både du och mannen hittar bra stöd och får ökad förståelse. Det är svårt för någon annan att förstå vad tröttheten innebär och där gäller det också att acceptera utan att ifrågasätta, men däremot fråga hur man kan hjälpas åt.

Mitt liv går nuförtiden i 50 %. Och inte ens det skulle vara möjligt tror jag om jag inte fick både anpassning för jobbet (kan jobba hemifrån och åker till jobbet bara 1 dag/vecka) och hade en man som stöttar fullt ut.