Hej Palle!

Ja, jag anar en viss risk för kognitiv dissonans om jag basunerar ut det faktum att jag har MS. Rätt eller fel, det får framtiden utvisa.

Jag känner igen det där med minskad lust till fortbildning i och med besked av diagnos. Jag själv studerade första terminen till civilekonom på en handelshögskola när ena foten plötsligt började fladdra, och efter några månader följde en nedsatt talförmåga till följd av förslappad tungmuskulatur. Åkte på akuten med misstänkt stroke (pga. symptombild), fick samma kväll min diagnos och första medicinering. Alltsammans naturligtvis chockartat så det förslår.

Utbildningen lyckades jag fixa utan större problem egentligen, det som istället jagade mig var en krypande ångest över att inte kunna skaffa ett jobb och försöka mina barn när tiden på universitetet var till ända. Självförtroendet växlade ju inte direkt upp efter det att diagnosen gjorde sitt intrång…. Detta gjorde att jag skaffade mer och mer jobb, och lyckades få en kvalificerad anställning under skoltiden – arbetade heltid sista 1,5 terminen = kraschläge för en MS diagnosticerad…. Men det gick ju det med, mycket huvudvärk och inte optimalt, men det gick. Jag känner mig lyckligt lottad som kan ge mina barn en trygghet på flera nivåer i deras liv, samtidigt som jag själv smyger runt som MS-incognito. Sedan är det ju naturligtvis så att man hela tiden måste bygga upp ett mentalt kapital för vad som kan finnas runt hörnet…. Men i mitt läge så handlar mycket om att smida medan järnet är varmt och bygga tryggheten så gott det går medan möjligheterna fortfarande är goda.

Jag hoppas att du kan greja ett jobb som fungerar och som du trivs med snart. Sthlm är ju rätt ställe att bo på ur den aspekten, stor valfrihet. Vi kommer förmodligen att göra entré till Sthlm inom 1år, mycket på grund av just valfriheten och möjligheten att bygga en långsiktig ekonomiskt trygghet för familjen.

Jergen