När jag läser det som ni skrivit här blir jag så ledsen och upprörd, men känner även igen mig.
Jag blir rent ut sagt förbannad på era partners som förutsätter att ni ska kunna och orka allt som förut. Läs på för fan!! Har man ett förhållande med en person som får en diagnos så är det väl lika bra att läsa och lära sig vad sjukdommen innebär, och i värsta fall besluta att detta kommer jag inte orka med. Men kom för fan inte sen och säg att du inte visste vad diagnosen innebar!!
Jag fick min diagnos så tidigt så jag hade den redan när jag träffade min karl för 8 år sedan men eftersom jag var så pigg på den tiden så har det nu kommit som en käftsmäll för honom att jag inte kan leva som förr.
Jag sitter inte i rullstol (än) men två graviditeter har tagit hårt på min kropp så inom ett år är jag nog där.
Vad gäller hushållssysslor så är det även här jag som är husfrun. Städa, diska, tvätta, laga mat, gå med barn till, och hämta från dagis (utan barnvagnen kommer jag ingenstans).
Min karl är arbetslös, lat, egoistisk, tvspel beroende och rejält hemmablind.