Hej på dig.
Jag kan misstänka hur du mår. Sitter själv i rullstol och behöver också planera allt i för väg hur jag ska komma fram. Men som tur är Stockholm ganska bra rullstols vänligt. Och ang vännerna. Känner du mer folk som har Ms eller sitter i rullstol?

I Stockholm har jag många. Många via mitt gamla jobb.

Hej.

Jag har samma problem. Sitter i rullstol och ja allt måste planeras. Mitt problem är att trottoarerna där jag bor lutar extremt mycket så blir genast mycket trött i armarna så vill knappt ut mer än tvunget.

Min sambo lever lite i en bubbla. Varit ihop sen 05, blev sjuk 13. Han tror lite att jag ska kunna göra exakt allt som innan. Men blir sen sur för jag inte kunnat det. Senast vi “bråka” så sa han till mig att jag skulle vara glad att han stannat för alla andra hade dragit. Men sen lever han i en konstig värld i sitt huvud där kvinnan ska göra allt och han ska bara jobba och göra vad han känner för. Så brukar säga till honom att han har tur att jag stannar för ingen hade orkat med det.

Känner så igen mig och vet inte vad man ska göra..
Jag och min sambo har varit tillsammans i 11 år..fick min diagnos för 1 1/2 år sedan..
jag sitter inte i rullstol men har ofta ont i kroppen..
Ibörjan bar han förstående tror det var för kag mådde verkligen skit på min första broms..
Men nu är jag inne på min tredje..har inte alls samma smärta av bromsen man mår ju ff långt ifrån bra..ingen ork eller minne..och det blir lätt tjafs..
Jag vet inte om han trodde att jag skulle bli som förut bara man hittade en medicin som funkade..tro mig jag önskar inget hellre..
Jag gör också mkt här hemma. .med städ,hundar lagar mat handlar osv plus jobbar 75%
Är helt slut på kvällarna..

Man måste ha en god kommunikation och kunna prata med varann..men om man inte har det då?
Om den andra bara lyssnar till hälften?

Fråga till er med relationer. Har ni assistenter också? För allt ska inte era partner behöva göra. Hjälpa absolut. Men din partner bör vara partner och inte assistent.

Jag har ingen annan hjälp..

Jag själv har assistent. Början blir det svårt. Men sin partner bör inte bli som en assistent. Prata med en kurator om det behövs assistent. För att underlätta trycket på era partner. Och få mer ork till dem. För jag kan misstänka att dem känner sig mer som en butler än en älskade.

Nu kan jag inte tala för de andra men jag kan röra mig rätt bra utan hjälp och jag jobbar som sagt. .jag gör nästan allt hemma så om min sambo skulle känna sig som en butler så skulle jag ta väääldigt illa vid mig då jag gör så gott jag kan. .
Men visst ta in ex städhjälp skulle nog göra rätt mkt från mina axlar…

Tråkigt att du inte får hjälp för du är “för frisk”. Vi i Stockholm får det problemet med. Men det beror vilken kommun du bor i. Sedan också beror också på vilken handläggare man har. Men får man ett skov? Då kanske man behöver hjälp och det jobbiga är att i bland behöver man dra en Wahls (ljuga ) om sina problem. Men framförallt hur mår du när du har skov?

Nej, hjälp är jag för frisk för trots rullstol. Hemtjänsten som jag också pratat med sa att jag inte har rätt till det eftersom min sambo kan göra det. Saken är den att min sambo är till 95% precis som innan. Gör inget, och om man tjatar om hjälp och till slut får det så gnälls det hur mycket som helst över det. Jag förväntas städa, tvätta, laga mat, handla, ta hand om dottern. Jag har uttryckt hur svårt jag har att handla så ibland kan han köra mig och veckohandla. Men han säger säkert minst en gång i veckan att han inte ska behöva göra det och att jag ska kunna göra det själv. Slutar ofta med att det går 2-3 veckor mellan handlingarna så jag måste ta rullstolen väldigt långt till en liten byaffär och handla för att kunna sätta mat på bordet.

Men ja varför stannar jag? Har bara ett svar på det, jag älskar honom och slutar aldrig hoppas att han ska få ett “aha-moment” och skärpa till sig och faktiskt uppskatta allt jag gör.

När jag läser det som ni skrivit här blir jag så ledsen och upprörd, men känner även igen mig.
Jag blir rent ut sagt förbannad på era partners som förutsätter att ni ska kunna och orka allt som förut. Läs på för fan!! Har man ett förhållande med en person som får en diagnos så är det väl lika bra att läsa och lära sig vad sjukdommen innebär, och i värsta fall besluta att detta kommer jag inte orka med. Men kom för fan inte sen och säg att du inte visste vad diagnosen innebar!!
Jag fick min diagnos så tidigt så jag hade den redan när jag träffade min karl för 8 år sedan men eftersom jag var så pigg på den tiden så har det nu kommit som en käftsmäll för honom att jag inte kan leva som förr.
Jag sitter inte i rullstol (än) men två graviditeter har tagit hårt på min kropp så inom ett år är jag nog där.
Vad gäller hushållssysslor så är det även här jag som är husfrun. Städa, diska, tvätta, laga mat, gå med barn till, och hämta från dagis (utan barnvagnen kommer jag ingenstans).
Min karl är arbetslös, lat, egoistisk, tvspel beroende och rejält hemmablind.