Jag förstår precis vad du menar NewVersion. Jag har haft diagnosen i 3 1/2 år nu och jag har fortfarande inte hittat min balans i livet. Jag kör på tills jag kraschar, får böta någon vecka och sedan gör jag samma idiotiska sak igen. Jag har extremt svårt att lyssna på kroppen men det är för att förr var jag tvungen att hitta på saker de få gånger jag mådde bra i astman och då var det bara att passa på. Nu går det inte att göra likadant och det gör det svårt. Trots att jag är sjukpensionär är det svårt att bara få hushållet med hundarna att gå runt. Går jag en kort sväng med rullator så är resten av dan spolierad. Går jag med elrullstolen kan jag hålla mig någorlunda flytande en bra dag. Men då har jag tur att min sambo hjälper mig. Som ikväll när jag hade parkerat elrullstolen i carporten tio m från huset. På väg in gav höger arm och ben upp (jag hamnade i Igor mode från Frankenstein.) Då tog sambon in hundarna, hjälpte mig in och hjälpte mig med ytterkläder. Känns så hemskt att han skulle behöva göra det men vi är ett team. Jag lär mig sakta att inte vara rädd för att ta till hjälpmedel men jag är lite för tjurig för mitt eget bästa 😛 sen är det bättre att be om hjälp även om det är svårt.