Jag skulle väl med mina snart 14 år med diagnosen kunna kalla mig “veteran”.
Ur läkarnas synvinkel mår jag förvånansvärt bra då jag, när jag insjuknade blott 17 år gammal(då var snittåldern för diagnosen 55 år), förväntades sitta i rullstol oförmögen att röra på mina ben inom max 10 år. Jag tar mig idag fram utomhus med barnvagnen som stöd och mycket till tack vare min jävulska envishet klarar jag mig väldigt bra i vardagen.
Jag har väl inte helt och fullt accepterat mina begränsningar än utan kör mer på tills jag stupar, kliver upp igen och kör på igen.

Mitt liv cirkulerar kring mina barn och jag vill för allt i världen inte att de ska missa något pga min sjukdom så på ett eller annat sätt löser jag alla problem till deras bästa.

Jag förstår precis vad du menar NewVersion. Jag har haft diagnosen i 3 1/2 år nu och jag har fortfarande inte hittat min balans i livet. Jag kör på tills jag kraschar, får böta någon vecka och sedan gör jag samma idiotiska sak igen. Jag har extremt svårt att lyssna på kroppen men det är för att förr var jag tvungen att hitta på saker de få gånger jag mådde bra i astman och då var det bara att passa på. Nu går det inte att göra likadant och det gör det svårt. Trots att jag är sjukpensionär är det svårt att bara få hushållet med hundarna att gå runt. Går jag en kort sväng med rullator så är resten av dan spolierad. Går jag med elrullstolen kan jag hålla mig någorlunda flytande en bra dag. Men då har jag tur att min sambo hjälper mig. Som ikväll när jag hade parkerat elrullstolen i carporten tio m från huset. På väg in gav höger arm och ben upp (jag hamnade i Igor mode från Frankenstein.) Då tog sambon in hundarna, hjälpte mig in och hjälpte mig med ytterkläder. Känns så hemskt att han skulle behöva göra det men vi är ett team. Jag lär mig sakta att inte vara rädd för att ta till hjälpmedel men jag är lite för tjurig för mitt eget bästa 😛 sen är det bättre att be om hjälp även om det är svårt.

Jag fick min diagnos 95 och var då 13 år. Då förstod man ju inget utav det och bara jaja det e ju bara 2 bokstäver… men åren går och visst har jag befunnit mig på den svarta stigen och ibland känt jag ger upp. Men har nu lärt mig känna min kropp och kör inte längre på i 110% utan sänkt farten till 90 och har kvar 6 hästar och jobbar 50%. Så efter 20 år har jag funnit livskvalité igen och låter inte MS hindra mig i mitt liv.

Hej!
Jag hade ett mycket tufft första år. Under andra året har jag nu börjat må bättre och bättre och jag känner mig snudd på heeelt frisk, otroligt. Tar Mabthera. Dock mer streskänslig men känns överkomligt i förhållande till hur jag tidigare mådde vid sjukdomsdebuten.
Hoppas du kommer få liknande resa tillbaka till ditt gamla jag, även om man får anpassa det något. Det är vi alla värda! 🙏