Hej, sent inlägg med sent svar.
J ag fick min diagnos i Januari i år. Jag har berättat för de närmaste som det blir svårt att undanhålla det för. Inte för att jag vill hålla det hemligt men det finns lixom en anledning att prata om det då har jag berättat, inte öppet annars.
De flesta verkar förstå att man själv inte vet allt eller har svar på alla frågor. Jag tycker du ska berätta för dina föräldrar, för mig finns det alltid en känsla av säkerhet att de vet och att jag alltid kan vända mig dit, även om jag inte gör det…en bra fallskärm likt annat i livet då man “behöver en vuxen” 😀

Jag tror vi alla förändras på något sätt, man ser ändå världen med andra ögon och det märker de som är en närmast av ganska fort, även om man själv inte tycker det är någon skillnad.

Berätta när det passar dig och för de som du vill, du är du oavsett sjukdomen, den är bara en till grej man behöver hantera likt allt annat här i livet, men du är inte en diagnos. Du är du, så kan allt annat komma i andra hand, jag kör på som vanligt, vilar kanske lite mer, och försöker pausa lite mer i vardagen men tänker inte låta någon sjukdom påverka och ändra på mig och vad jag vill göra, det får väl ta längre tid men vad gör det i livet 🙂
Godnatt på dig! ❤️