Känner igen mig så mycket i det du skriver, det kunde varit jag för 10 år sen. Det var så tungt att få diagnosen och jag hade det tufft en längre tid efter. Men jag tillät mig att vara ledsen och arg och fick prata med en kurator regelbundet. Nu 10 år senare har jag min examen, har jobbat i många år, köpt hus, gift mig och fått 2 barn. Och jag mår bra. Det vore fel att säga att sjukdomen inte påverkar mig alls, främst kräver den en mer noggrann planering av mitt liv så att jag får rätt mängd återhämtning (pga hjärntrötthet). Det kan fortfarande göra mig frustrerad och ledsen ibland. Men sjukdomen var inte det slut på livet som jag trodde för tio år sen.

Så pepp till dig i att med rätt medicin så kan du må bra, ha ett bra liv och göra dom saker du vill, ibland med lite justeringar. Samtidigt är det en skitsjukdom och du har all rätt i världen att vara ledsen, arg och sörja. Låt det ta tid och ta hjälp så kommer du att hitta din väg igenom detta.