Det är sjukt tungt att få ett ms-besked.

Jag fick mitt när jag varit färdigutbildad Polis i ett par, tre år kanske jag var väl runt 25 år. Jag minns fortfarande tunnelseendekänslan jag fick när läkaren släppte bomben. Det blev tyst i rummet och min fru (dåvarande flickvän) grät. Jag var stum.

Jag var mest ledsen över att jag inte kunde spela badminton längre (mitt första skov var synnerven och jag hittade inte bollen i luften längre), men jag var också bitter. Jag kände att jag skötte mig och fick det här medan alla man träffade i jobbet mirakulöst klarade sig från allt.

Jag kommer också ihåg ett par andra saker från tiden direkt efter diagnosen.

En grej är att jag frågade ms-sköterskan om min framtid och hon svarade att hennes och vårdens mål var att mitt liv skulle bli normalt. När jag hade berättat för mina kollegor på jobbet var det en som frågade om framtiden och jag sa vad sköterskan hade sagt, varpå kollegan svarade: äntligen! Det var på tiden du får ett normalt liv! Den kommentaren lyfte mig faktiskt väldigt mycket. Jag fick lite perspektiv av den och funderade mer i banor kring att jag kan ju faktiskt ramla ur sängen och bryta nacken imorgon. Varför oroa mig för skov jag kanske aldrig får?

Jag jobbar fortfarande, typ 10 år senare som polis. Både ute i uniform och inne vid skrivbord. Medicineringen nu biter bra, även om den inte alltid gjort det. Visst har man sina dalar och toppar, men överlag så är mitt liv just normalt. Jag får dropp någon gång per år bara…

Jag har efter min diagnos gift mig, skaffat två ljuvliga barn och flyttat till hus. Jag har också återupptagit mitt badmintonspelande, om än på mer ”lattjolajban-nivå”, än seriös träningsnivå, men jag ser bollen och kan spela. Jag ser idag egentligen inga hinder i mitt liv mer än att jag kanske är lite tröttare än jag var tidigare, men det blir man ju med åldern också…

Sen gissar jag att de under en pandemi är snäppet värre att få en sån här diagnos, så jag förstår dig helt fullt och lider med dig. Dina känslor är dina och dem kan vi inte skriva ifrån dig. Men jag hoppas du fått lite mod av vad du läst i alla svar. Livet går vidare. Det är fullt möjligt att leva tämligen normalt. Jag hoppas innerligt att det blir så även för dig!

Jag hoppas likt Emma att det här inte är för glättigt. Jag vill bara ge dig en bild av min resa, lite kortfattat 🙂

Stort lycka till!