Jag känner faktiskt något igen mig som genomgick utredning och fick diagnos när jag jobbade i ett team, var därför öppen med detta generellt väldigt förstående team, och efter att ha lämnat teamet undrade jag saker som ifall beslutet att berätta verkligen var ett bra beslut som jag valde att fatta.

I dag berättar jag personligen inte längre, för jag behöver inget extra stöd och ingen behöver den informationen. Om jag berättar för mina kollegor är det ett beslut som jag varken kan återkalla, har insyn i vad mottagaren av informationen tänker angående eller har kontroll över hur informationen sprids.

Jag tror att dina behov bör styra om du skall berätta för andra eller inte. Det är upp till dig och enbart dig om du väljer att berätta i en arbetsintervju/för dina kollegor eller inte. Om du väljer att berätta kanske en idé dock även är att tydliggöra dina förväntningar hos mottagaren av informationen. Jag tror att det är många som har lärt sig tidigare hur allvarligt MS kan vara och missar personen framför en som har MS och missar hens individuella behov. För vissa kommer det som en chock och kanske överför till dig sina förutfattade meningar/förståelser från tidigare interaktioner med personer med MS eller en annan neurologisk sjukdom. Därefter följer stigmatisering, och personen ifråga kanske tror att hen hjälper dig genom att minska din arbetsbelastning men detta behöver givetvis inte vara fallet.

Dessa är bara mina erfarenheter och upplevelser. Jag hoppas att du kan hitta en väg framåt som fungerar för dig!