Jag brukar säga att jag mått sämre av oron kring min diagnos än vad jag gjort av själva MSen, det upplever jag att många andra jag pratat med i samma situation också gjort. Trots det kändes första månaden efter att jag blev diagnostiserad ganska bra, med den täta läkarkontakten och allt stöd från familj och vänner kändes det relativt tryggt. Det var inte förrän efter det som jag började landa och förstå vad allt det där innebar, och oron kom med ett bombnedslag av ångest. Framförallt handlade det om ovissheten, att jag läste på om en massa skräckexempel och kände efter för mycket hela tiden som gjorde att det blev så. Med tiden har det ändå blivit mycket bättre. De där första månaderna jag kunde känna yrsel, få kramp i benen eller att det stack i fingrarna kunde förmodligen tillskrivas stressen, oron, träningsvärk eller att jag legat på armen hela natten osv.

Jag började förvisso ta ångestdämpande för den där akuta oron i början, men allt eftersom så inser man också att det inte tjänar någonting till att grubbla för mycket, sjukdomen kommer ha sin gång ändå och vi får bland den bästa vården i världen. Man lär sig också känna sin kropp, lite värk i vaderna eller trötthet upplever alla människor till och från, det är sällan det är sjukdomstelaterat. Man känner kanske av sin MS lite ibland, men man lär sig också att lite symtom kan komma och gå utan att det innebär något nytt farligt steg av sjukdomen.