Hej Sofie. Känner så igen mig i dina känslor och symtom. Jag fick diagnos för ett år sedan efter ett halvår med symtom. Kände av trötthet det halvåret med symtom men efter diagnos blev det mycket värre. Det var nog en blandning av fatigue, kris, chock… tänkte precis som du och undrade om detta skulle vara bestående. Att alltid alltid känna sig trött. Mardröm. Jag kan säga att efter ett år känns det bättre. Är betydligt piggare nu än för ett år sedan. Men… jag har ju dagar som fortfarande är jobbiga. Men på något sätt börjar jag lära mig allt mer att leva med detta. Och lära mig mina strategier. Jag vet när jag behöver träna eller sova, eller bara ha en dag för vila. Jag har lärt mig att jag kommer må bättre om jag ibland släpper saker och bara försöker ta hand om mig själv – sådant ALLA skulle behöva lära sig egentligen. Innan skulle jag vara överallt samtidigt, göra allt. Stressa runt och det skulle hela tiden hända saker. Idag har jag ett helt annat lugn – det är ok att bara vara hemma en hel dag om det är så att orken inte räcker till. Andra värden är viktigare än att det hela tiden ska hända saker.

Jag har även hjälp av modafinil (fatigue medicin) de dagar jag känner att jag behöver en extra kick. Men. Tappa inte hoppet. Det kommer kännas bättre, du kommer komma ur krisen, du kommer lära dig leva med detta. Det finns även medicin mot nedstämdhet att ta till om man inte kommer ifrån orostabkarna. Ta allt hjälp du kan få är mitt tips! Stor kram till dig, du är inte ensam med dina tankar