Nu har jag läst Blues (Louise Hoffsten, 1998), då det visade sig vara den första boken av två, av Louise Hoffsten om hennes liv med MS. Den andra boken heter En näve grus.

Boken hanterar teman som tidiga symptom, att få en diagnos, psykisk ohälsa/depression, mening med tillvaron, att söka efter svar och att vilja vara densamma som innan: Louise delar med sig av sitt liv som musiker, som olycklig och nyskild, och som vilsen 30-åring “mitt i livet”.

Jag relaterar starkt till hennes upplevelse och hennes symptom är kusligt lika mina (!). Boken är cirka 160 sidor och lättläst, språket flyter fram och jag finner både tröst och igenkänning. Kapitlen varvas med fina, träffsäkra dikter om att befinna sig mentalt där hon är.

En spännande sak med Louises två böcker om MS är att de gavs ut med nästan 20 års mellanrum. Vi får följa hur det kändes och hur det gick till när hon fick diagnosen, och i nästa bok får vi ta del av hur det gick med allt och hur det känns nära två decennier senare. Jag ser fram emot att läsa nästa bok!

Jag skriver ut årtalet när boken gavs ut i rubriken, eftersom mediciner, forskning och behandling utvecklas och ändras. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg medan man läser, lyssnar, tittar; känslor och människor är desamma och man kan hitta tröst och stöd i någon annans historia även om romaner inte ska läsas som rena faktaböcker.

Har du läst Blues? Väckte den några tankar eller frågor hos dig?