Rehab hjälpte mig otroligt mycket. Jag hade störst behov av stöd för att hantera mitt psykiska mående/krisreaktion efter skov och diagnosbesked, även om jag hade behov av “fysiskt” stöd med.

Rehab blev utöver det en plats att gå till under ca 3 månader och människor att prata om MS med, det “tvingades in” i vardagen. Jag var deltidssjukskriven under perioden och till en början fokuserad på att bara gå tillbaka till vardagen så fort som möjligt. Jag som gärna flyr från jobbiga känslor och tankar behövde göra tid för att faktiskt förstå allt som hade hänt. Jag fick stå i centrum på ett sätt som jag inte känner mig van med och alla var snälla och mjuka, jämfört med neurovården, som ibland känns mekanisk och bara medicinsk.

Jag fick vända och vrida på alla frågor till jag nästan ledsnade på dem själv. Det hjälpte mig med min oro och mitt psykiska mående mer än vad jag trodde att det skulle göra från början. Kuratorssamtalen var mycket värdefulla. Fysiska tester för att se mitt nuläge och funktionalitet var också bra, även de som visade normalt (då vet man det!).

Jag träffade inga andra patienter via rehab. Träning och ev. övningar gjorde/gör jag själv hemma i “egen regi”. Men om jag jämför hur jag mådde vid första och sista träffen är jag två helt olika personer. Jag tycker verkligen att man ska be om (och påminna om) remiss och testa rehab om man har fått MS-diagnos/skov.