Jag har från dag 1, i samråd med min fru, valt att hålla MS som en strikt familjeangelägenhet. En del vänner nära familjen har med tiden också fått veta om “hemligheten”, likaså vissa lärare på universitetet där jag tidigare studerade. Jag berättar aldrig om MS:en om inte omständigheterna kräver det. Jag är en ung man mitt i livet, därtill nyutexaminerad civilekonom. Om jag ska kunna försörja mina 3 barn framledes, är det till att hålla det hela som en strikt familjeangelägenhet. Om inte, så är jag fullständigt övertygad om att MS:en riskerar grusa framtida karriärmöjligheter. Att välja sina konflikter i en cynisk värld.

Grusade karriärmöjligheter är ena sidan av konflikten. Den andra avser risken att bli stigmatiserad på arbetsplatsen; “där är han med MS”, “jo men, han gör det ju jävligt bra ändå”, “Ja, han har ju MS”, etc. Jag är inte min sjukdom. Det är jag som dikterar villkoren. Att manifestera kontroll över sitt liv och sin egna kropp tror jag är viktigt i alla lägen, i synnerhet om ett neurologiskt funktionshinder föreligger.

Sedan hade jag säkert resonerat annorlunda om jag vore i en litet annan situation i livet. Vore jag i 50-års åldern med trygg anställning och ordnad ekonomi kanske jag inte hade varit lika angelägen om att hålla det hemligt.